
Internationella kvinnodagen är en dag som handlar om jämställdhet och kvinnors rättigheter, som dessvärre inte respekteras eller främjas inom tobaksindustrin. I år lyfter vi de kvinnor som arbetar med att odla tobak och samtidigt ta hand om sin familj och sitt hushåll, med utmaningar i form av ekonomisk osäkerhet, hälsoproblem och ständig oro inför framtiden på sina axlar. Inak Saynam, en småskalig tobaksodlare som vi träffade i Indonesien, är en av alla kvinnor vars liv och rättigheter begränsas av tobaksindustrin.
Under vår studieresa till Indonesien träffade vi Inak Saynam som är en småskalig självständig tobaksodlare. Hon berättar om hur hennes vardag som kvinna och mamma ser ut, med både intensiv tobaksodling, processande av tobaksbladen efter skörden, och med hennes ansvarsområden i hemmet och för sin familj. Inak har en tobaksugn som hon byggde 2008, men hon har inte kunnat använda den varje säsong för att hon inte alltid har haft tillräckligt med pengar för att köpa förbränningsmaterial till elden.
Hon har tagit höga lån från banken, vänner och lånehajar för att bygga den, och det har tagit flera år att betala tillbaka lånen för ugnen. Lånet från lånehajen hade en hög ränta och hon behövde betala tillbaka 150 procent av det totala beloppet som hon hade lånat.
Inak säljer sin tobak till middlemen och säger att företagen inte bryr sig om henne som producerar en liten mängd tobak. Hon berättar att hon tidigare har blivit lurad av en man som arbetade som middleman. Han hade gett henne en tredjedel av priset för tobaken, och när hon försökte få tag på honom för att ifrågasätta detta svarade han inte i telefon.
Sedan dess beslutade hon att de middlemen som hon säljer till måste betala allt på en gång och inte dela upp betalningen. Hon berättar med en uppgiven röst att hennes man är stressad över deras ekonomiska situation och tobakspriserna, och att hon då säger till honom att arbetet är deras öde, och att vi måste fortsätta.
När vi frågar Inak om skillnader i ansvarsområden mellan kvinnor och män på tobaksfälten, beskriver hon tydligt hur arbetet är uppdelat. Männen bär huvudansvaret för de mest fysiskt krävande uppgifterna, som att gräva och förbereda marken inför plantering, samt att transportera de tunga tobaksbladen och veden till torkugnarna. Kvinnorna sköter mycket av underhållet av odlingarna såsom att så fröer, vattna och sätta gödningsmedel. Förutom detta sköter Inak även familjens ugn för tobakstorkningen, och som de flesta andra kvinnor och barn arbetar de även med bugulangtang (att sy/binda tobaksbladen på pinnar inför upphängning).
– It’s so hard to be a woman. It’s really hard to be a mom also. The man is not even thinking about food on the table. He is not helping me to think about what we can eat and how we will go through that. It’s too tiresome. Very tiring for me. I am exhausted. When I come back from the field, I see the laundry pile is so big, the washing plates are dirty and then the house is a mess, and then I have to keep on cleaning that all, and then also cooking for the dad. Meanwhile my husband does not care about that, because it is not his job anyway.
Inak berättar vidare om det ansvar som vilar på kvinnorna i hushållet, att se till att männen och barnen får mat varje dag. Med begränsade ekonomiska resurser är det en daglig kamp att planera och laga mat. För att klara av det försöker hon hitta extra arbete och går även runt till grannarna i hopp om att få sysslor som kan ge henne några extra slantar till familjens försörjning.
Hon berättar att när hon kommer hem från tobaksodlingen väntar även högar av tvätt, smutsig disk och ett ostädat hem som hon måste ta hand om. Inak uttrycker att hon är fullständigt utmattad, hon beskriver hur sysslorna ofta sträcker sig långt in på småtimmarna, då hon måste hålla elden vid liv i tobaksugnen. Stressen över att inte låta något gå fel gör sömnen ytlig och sällsynt. När vi frågade om hon någonsin får tid att vila, svarade hon skämtsamt att hon knappt ens vet vad ordet betyder.
– What is rest? I don’t even know that word… I don’t have rest.
Inak berättar att hennes söner började hjälpa till med tobaksodlingen när de var cirka fem år gamla. Då hjälpte de främst till med att knyta tobaksbladen (bugulangtang) inför torkningen och sedan med att knyta loss dem efter att de har torkat.
När vi frågade om hon ville att hennes söner också skulle jobba med tobaksodling svarade hon att hon ville att de skulle bli statligt anställda, men att hon inte har tillräckligt med pengar för att betala deras utbildning. Till slut kommer deras söner också bli tobaksbönder eller arbetare, för att det är det enda som de kan, menar hon. Inak avslutar med att säga att de inte kan önska mer för deras sönder, det är omöjligt att be om mer än det.
– In the end, eventually, my sons will be labourers or tobacco farmers, because the only thing that they know that he can know how to do, and how to provide food to their families, is only working with tobacco. So, there is no way for us to ask or have any desire for my sons. It’s impossible to ask for more than that.
Berättelser från fler tobaksodlare och information om deras arbetsvillkor finns i rapporten Människorna bakom nikotinet.
Vill du hjälpa oss att sprida kunskapen om hur tobaksindustrin kränker och inskränker kvinnors rättigheter? Stöd vårt arbete här.