Ny rapport: Tobaksindustrin hindrar tobaksbönders omställning till att odla andra grödor i Malawi

Malawi är ett av världens fattigaste länder och tobak är landets främsta exportvara. Regeringen i Malawi har insett behovet av att minska landets beroende av tobaksexport och vill påbörja en omställning mot att odla andra grödor. Tobaksindustrin, som länge har haft stort inflytande i landets jordbrukssektor, hävdar att de stödjer och vill bidra till diversifieringen av grödor. En ny rapport visar dock att dessa initiativ är ytliga och kontraproduktiva, och befäster i själva verket tobaksböndernas fattigdom och beroende av tobaksindustrin.

SDI, Sustainable Development Initiative, och STOP har undersökt hur tobaksindustrin hindrar tobaksbönders omställning till att odla andra grödor i Malawi. I den nya rapporten Sowing the Status Quo: How Crop Diversification Is Failing Tobacco Farmers in Malawi redogör organisationerna för ett tydligt exempel på en av tobaksindustrins alla greenwashing-strategier. Industrin inleder projekt som påstås vara välmenande men som i själva verket inte åtgärdar problemen utan bara främjar deras egen verksamhet.

Malawi är en av de tio största globala tobaksproducenterna och samtidigt det fjärde fattigaste landet i världen, enligt Världsbanken. Tobak är Malawis främsta exportvara men tobaksodlingen är inte ekonomiskt gynnsam varken för landet eller för enskilda tobaksbönder. 95 procent av landets tobaksbönder är småbrukare och många lever i fattigdom.

Malawis regering har erkänt behovet av att minska beroendet av tobaksexporten genom att ställa om till att odla andra grödor. Tobaksindustrins inflytande i landets jordbrukssektor har dock varit starkt sedan 1980-talet, och dess inblandning bedöms vara ett hinder i omställningen bort från tobak.

Regeringen har tillåtit tobaksindustrin att ha en central roll i insatser som syftar till att diversifiera grödorna som odlas. Industrin påstår sig stödja omställningen, men SDI och STOP har funnit bevis för att detta stöd främst är ytligt och kontraproduktivt. Nedan följer några exempel:

1. Programmen är ineffektiva. Tobaksindustrins initiativ för att diversifiera grödor handlar ofta om att investera i program som inte uppfyller böndernas verkliga behov. Exempelvis bidrar företagen med material till grödor som inte har en stabil marknad, eller så saknar bönderna den teknologi och det stöd som krävs för att odlingen ska bli lyckosam.
2. Insatserna upprätthåller böndernas beroende. Tobaksindustrins inblandning i diversifiering skapar ekonomiska påfrestningar för bönderna, som tvingas ta lån med hög ränta både för att odla tobak och alternativa grödor utan stabila marknader. Genom att främja ett system där tobaksodlingen fortgår parallellt med annan odling lyckas industrin hålla bönderna fast i tobaksodling. Strategin säkerställer att bönderna förblir ekonomiskt bundna till industrin, ofta i skuld, och hindrar en fullständig omställning till att odla potentiellt mer lönsamma grödor.
3. Industrins ”hållbarhetsinitiativ” levererar inga påtagliga resultat. Trots betydande finansiering har insatserna åstadkommit få positiva resultat för bönderna och landet. Ändå framhäver tobaksföretag dessa initiativ till investerare, media och andra intressenter för att stärka industrins rykte och position.

Tobaksindustrin påstår att de vill stödja diversifiering, men har inte bidragit med praktiska lösningar som faktiskt hjälper bönderna att odla mer lönsamma grödor. I stället leder industrins initiativ till att upprätthålla fattigdom och beroende bland de enskilda bönderna och Malawi som land.

Vill du bidra i kampen mot tobaksindustrins oetiska metoder? Stöd vårt arbete här.