I en debattreplik i Dagens Opinion argumenterar Helen Stjerna, generalsekreterare A Non Smoking Generation, för att tobaksindustrin inte har med folkhälsopolitiken att göra. Håller du med? Stöd vår kamp emot tobaksindustrin här!
Tobaksindustrin bör exkluderas från folkhälsopolitiken, men inte primärt för att de har felaktig eller otillräcklig kunskap om sina egna produkter. Skälet till att deras inblandning måste hindras är att de enbart väljer att förmedla vilseledande information som främjar deras affärer, i stället för folkhälsan.
Det råder inga tvivel om att Snusbolagets kommunikationschef, Markus Lindblad, och övriga tobaksindustrin har kännedom om samtliga allvarliga hälsorisker med deras olika produkter. Det råder heller inga tvivel om att samtliga tobaksföretag är selektiva med vilken information de väljer att dölja respektive framhäva – utifrån vad som gynnar deras försäljning.
Att rökning dödar i liknande utsträckning som covid-19 är fruktansvärt, och den jämförelsen kan vara värdefull för att motivera hårdare restriktioner på tobaksområdet. Den kan dock bli farlig för folkhälsan om den används för att styrka Markus Lindblads argument – att vissa produkter ska regleras hårdare än andra. Snus är sannolikt mindre dödligt än cigaretter, men det innebär inte nödvändigtvis att främjande av snus leder till färre tobaksrelaterade dödsfall eller sjukdomar. Trots att det saknas statistik kring antalet snusare som har dött till följd av sitt missbruk, finns stark vetenskaplig evidens för att snusandet orsakar omfattande folkhälsoproblem.
- Snarare än att hjälpa rökare att sluta, visar forskning av Linnéa Hedman, docent i epidemiologi och folkhälsovetenskap vid Umeå universitet, och SBU-rapporten Samband mellan snus, e-cigaretter och tobaksrökning, att snus och e-cigaretter riskerar att bli en inkörsport till nikotinberoende – som ökar risken att senare också börja röka vanliga cigaretter. Forskningen visar också att personer som försöker sluta röka med hjälp av en annan nikotinprodukt istället ofta adderar ytterligare en dålig vana – som leder till ett blandbruk med värre hälsorisker.
- Enligt forskning av Magnus Lundbäck, docent i kardiologi vid Karolinska institutet och läkare på Danderyds sjukhus, leder nikotinbruk till ökad kärlstyvhet som är en stor riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom och stroke. Nikotin verkar också försämra effekten av det läkemedel, nitroglycerin, som ofta används för att vidga kärlen hos personer som drabbas av akut hjärtinfarkt. Detta tros vara förklaringen till att personer som slutar snusa efter en hjärtinfarkt halverar risken att dö inom två år, vilket motsvarar den minskade dödligheten för personer som slutar röka.
- Forskning av Louise Adermark, docent i neurobiologi vid Göteborgs universitet, visar att nikotin ger bestående skador på hjärnan, försämrar kognitiva funktioner och ökar mottagligheten för andra beroendeframkallande substanser. Personer som är nikotinberoende löper ökad risk att utveckla ett missbruk av alkohol och tyngre droger.
Det är inte bara snusets allvarliga hälsorisker som snusindustrin systematiskt tystar ned. Markus Lindblad är väl medveten om Sveriges åtagande att följa WHOs tobakskonvention, men väljer lika medvetet att inte nämna perspektiv som är till industrins nackdel. Tobakskonventionen fastslår att det finns en grundläggande och olöslig konflikt mellan tobaksindustrins och folkhälsopolitikens intressen, och uppmanar samtliga länder att vidta åtgärder för att fasa ut samtliga tobaksprodukter (produkter som helt eller delvis framställs av tobak) samt exkludera industrins inflytande från folkhälsopolitiken. Ändå ifrågasätter Markus Lindblad varför tobaksindustrin bör exkluderas från samhällsdebatten och beslut rörande tobakspolitiken, och vågar till och med påstå att vi – en icke-vinstdrivande organisation som arbetar för ungas hälsa – i sådana fall bör exkluderas på samma grunder?
Markus Lindblad påstår också att de åtgärder som förespråkas i tobakskonventionen – starka tobakslagar och höga tobaksskatter – varken förklarar den relativt låga andelen rökare i Sverige eller kan bidra till att minska rökningen ytterligare. Dessa påståenden syftar endast till att framställa snuset som det bästa verktyget för att minska rökningen, och grundas i oron att snuset också ska bli föremål för hårdare reglering. Samma hårda regler för snuset skulle medföra att produkten förlorar konkurrenskraft och attraktivitet bland personer som är fast i ett nikotinberoende, men framförallt skulle den förlora attraktivitet bland ungdomar som ännu inte har testat. Detta motiverar nödvändigheten i ökad reglering och skattehöjningar på samtliga av tobaksindustrins produkter. En strikt och sammanhållen tobakslagstiftning skulle innebära att rökare och andra tobaksbrukare som vill sluta får starkare incitament att välja fungerande nikotinläkemedel före tobaksindustrins produkter, och samtidigt skulle den viktigaste effekten vara att barn och unga får minskade incitament att börja.
Vidare argumenterar Markus Lindblad emot införandet av högre tobaksskatter genom upprepande av myter och vilseledande information. För det första lyfter han tobaksindustrins stående argument att höga tobaksskatter leder till ökad smuggling, vilket studier visar inte behöver vara fallet. Särskilt inte när svenska tobakspriser är så pass mycket lägre än kringliggande länders. Svensk tobakspolitik undergräver just nu folkhälsoarbetet i övriga Norden då deras befolkning kan köpa billig tobak i Sverige. För det andra, påstår han direkt felaktigt att höga tobaksskatter ”inte heller hjälper till att förhindra att minderåriga börjar använda tobak och nikotin”. Enligt WHO är höga tobaksskatter den mest effektiva åtgärden för att minska och förebygga tobaksbruk. Effekten av höjda tobakspriser uppskattas vara två till tre gånger större på ungdomar jämfört med äldre.
Sanningen är, om tobaksprodukter förlorar attraktiviteten bland barn och unga – då kommer tobaksindustrin inte överleva längre än dagens generation av vuxna tobaksbrukare. Markus Lindblad och övriga snusindustrin vet att åtta av tio tobaksbrukare börjar i tonåren. Det primära syftet med att framställa snus som räddningen från cigaretter är att dölja det faktum att vuxna rökare inte alls är deras främsta målgrupp. Snygga dosor, lockande smaktillsatser och reklam via influencers i sociala medier till ett annonsvärde av miljontals kronor, visar tydligt att det är barn och unga som snusindustrin förlitar sig på för framtida försäljning och intäkter.
Det folkhälsopolitiska priset av att låta tobaksindustrin påverka politikens utformning är att fler barn och unga kommer lockas in i ett skadligt nikotinberoende. Ingen vinner på det – förutom tobaksindustrin själva.
Helen Stjerna, generalsekreterare A Non Smoking Generation