12 september 2022
/
Vila i frid, Bo Lindkvist. Vi har nåtts av den oerhört tråkiga nyheten att en av A Non Smoking Generations grundare har gått bort efter en kort tids sjukdom. Organisationen hade inte varit densamma utan honom och hans starka personlighet samt engagemang. Våra tankar går till Bos nära och kära.
Till minne av Bo Lindkvist (till höger i bild) har Carl Horn af Rantzien (till vänster i bild), vän och medgrundare till A Non Smoking Generation, skrivit några ord om deras relation och organisationens historia.
Bosse och jag träffades senhösten-77 på en reklambyråfest. Vi fick redan från början väldigt bra kontakt.
Jag och min fru hade just sålt Lammet och Grisen, den sommarrestaurang på Öland som vi drivit sedan starten 8 år tidigare och jag arbetade nu som springvikarie i grundskolan.
Medan vi satt och pratade så steg irritationen över den cigarrettrök, som låg som en dimma i lokalen.
Bosse berättade att hans pappa den legendariske Harry Lindkvist, har försökt starta en ungdomsorganisation, som skulle tala om för ungdomar att det var omodernt att röka.
Bosse tyckte att Harry hade svårt att få budskapet att tränga igenom, genom att som äldre vuxen att tala om för tonåringar vad som var modernt eller omodernt.
Vi jämförde med mina erfarenheter från skolans rökruta, där följande dialog ofta kunde utspela sig;
Jag: Men, Kjell, varför står du här och röker?
Kjell: Mja, för att det är tufft.
Jag: Ja men du vet ju att det är farligt också, inte sant?
Kjell: Ja men det är ändå inne.
Svenska ungdomar var redan 1977 väl informerade om tobakens skadeverkningar, tack vare information från Visir och NTS, men ungdomsrökningen påverkades inte.
Vi enades om att Kjell hade rätt. Han hade koll på fakta, men påverkades mera av attityden.
Under puberteten så står slaget på skolgården om vem som är mest inne; inte vem som vet mest, vilket skickligt utnyttjats av tobaksindustrin, för att kunna sätta sina vanebildande krokar i målgruppen.
Vi träffades flera gånger hemma hos varandra och stöttades generöst av Svenska Journalens Läkarmission för att utveckla ett koncept, som på samma sätt som Tobaksindustrin, ”sälja” en konkurrerande status, som inte kunde användas samtidigt som man rökte.
Viktigt blev att inte förlora trovärdigheten genom att vara en ”för präktig” avsändare, samt att uteslutande marknadsföra den positiva attityden att tillhöra det vinnande laget på skolgården, det lag som fick mer uppmärksamhet än de som ”gjorde fel” fick.
Bosse fattade detta snabbt och stod, tillsammans med vår ordförande Nils Erik Bæhrendtz, starka i de stormar som blev följden av att vuxenvärldens värderingar då och då stod i konflikt med förtroendebyggandet hos brukarmålgruppen, ungdomarna.
Bosse var med sin klara analytiska förmåga den av oss som outtröttligt fick förklara för vår finansiella målgrupp att vi visste vad vi gjorde, och varför och att ett visst mått av provokation måste ingå.
Utan Bosse och hans starka personlighet och utstrålning hade vi inte nått det stora genomslag vi fick, såväl nationellt som internationellt.
Vi hade t.ex. aldrig fått träffa US Surgeon General Everett Koop, som på vårt förslag införde en cigarettskatt i USA för att finansiera förebyggande insatser mot tobaksdebut.
Även om vi efter projektet A Non Smoking Generation bara umgicks som goda vänner, så kände vi oss alltid som stolta föräldrar till organisationen.
Jag är övertygad om att Bosse kommer att hålla ett vakande öga över den fortsatta verksamheten, så att den är tillräckligt kontroversiell och modig, för att vara en värdig konkurrent till tobaksindustrins statusförsäljning till den uppväxande, rökfria generationen.
Med saknad
Carl Horn af Rantzien
När A Non Smoking Generation firade 40 år sedan starten 1979 spelade Carl och Bo in en videohälsning där de berättar hur de kom på idén till En Rökfri Generation, syftet med den klassiska Non Smoking-tröjan, och deras tankar kring organisationens 40 år av tobaksförebyggande arbete. Tack för allt Bo.